Som du minns det

Minnen är svåra.
De flyter undan och gömmer sig i ett avlägset hörn av det medvetna, och om inte minnen finns från början skapar de sig själva, och du sitter där förvirrad i ett stickande duggregn och undrar varför du känner igen denna del av staden i detta ljus när du aldrig vart här förut.
En del minnen reducerar sig till det bättre, en slags överlevnadsinstinkt skulle jag tro. Även de vidrigaste, mest tårindrypande nattimmar av hulkning kan bli till helt okej stunder i ditt huvud.
Minnen av personer är som långa fula ärr på insidan av dig, alla de som svek dig på skolgården och alla de som skrattade obarmhärtigt. En barndom blir till en skärseld i ditt minne fast du kan inte för allt i världen komma ihåg det väsentligaste; om den var ett mellanstopp till himlen eller till helvetet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0