hiskeligt

dagar i apati som grundas i klumpen i magen som vägrar försvinna.
mig själv, självet som jag tvivlat på tillräckligt länge för att jag ska kunna sluta tvivla nu.
hostar hårt och strävt för att känna rispet och smaken, men hostmedicin skulle inte fungera för jag är inte sjuk jag hostar bara för att.
under huset ligger en själ och sjunger, lagom högt upp till trejde våning där jag bor,
där jag ligger sömnlös igen och lyssnar.
sången är obevekligt oangenäm och kanske nämns kärlek, men då med en såpass tillgjorhet att mitt lystna sinne inte skulle komma på tanken att ta in det som en sanning.
hot om förmultning i kropp och själ, en hjärna som blir till svamp som ohjälpligt suger upp allt den kan.
om jag skulle vilja tillräckligt mycket, tänker jag ibland, så skulle jag kunna leva lite lättare och nöjdare och nyttigare.
men illamåendet sköljs över mig och faktumet att jag ogillar allt mer ju bättre det blir är taskigt och verkar skräckinjagande orättvist.
försvinn och kom ej igen, du är ful och äckligt och du passar inte mig jag som tros vara en människa med skön livsförhållning som ser på allt i ljus otvungenhet. att det jag tros vara skulle vara något jag strävade efter kom mig inte på tanken förän jag kom på det och då var det redan försent.