hiskeligt

traumatism, fryser och mitt bord står kvar där det alltid har stått
solen syns disig och språngmarsch uppför backen, andfått
du kommer till mig i vågor, hittar sin väg fram
alltid samma ögon som omfamnar mina i sin hisnande kram
jag väntar och darrar och tvekar och tror, krampar i tanken
drar mig för vad jag kan tänka mig kommer att hända sen
men tålamod som sviker det börjar få nog tillslut
inte för att jag skulle misstro att du är det som för mig skulle definieras som absolut
mer för att tiden går som den tendenserar att göra när den inte står still
tvekar jag mer än dagens framfart och sedan skyller på att jag inte ens har tid att andas ut
då ska jag slå mig medvetslös och hutlös och så det verkligen räcker till