hiskeligt

ytterdörren står öppen. jag pallade inte att låsa den när jag gick hemmifrån. Vem som helst kan komma in nu, jag skulle välkomna dig varmt och tacksamt, en frisk fläkt denna ångestluktande tidpunkt.
nu sitter jag vid den där muren, jag röker igen som alla andra gånger vid den där muren. Jag har redan hunnit röka tio cigg idag, mina lungor är arga och ledsna och trötta på mig. de vill nog helst att jag försvinner.
om jag skulle gråtit nu skulle tårarna blivit giftgas som färgade hela omgivningen med den turkosa döden, och jag skulle sakta men säkert förtvina samtidigt som jag bringade olycka till alla inom räckhåll med mitt giftiga avfall. tårarna skulle vara min ångest och min själ och det skulle försvinna bort, upp till helvetet och jag skulle bli ett skal som sakta låg och skrumpnade på marken.
men jag gråter inte nu, jag får bara lite rök i högra ögat, och en ynklig enda tår dödar inte.
snart ska jag kanske gå hem, jag kommer att vara full av förväntan när jag öppnar ytterdörren, och jag kommer att känna ett hugg av grundligt besvik.

din mamma är jävligt cocky.

och en sak som jag skulle vilja veta; hur kommer det sig att man läntar tillbaka till en tid då man mådde skit när man egentligen mår mycket bättre nu?
kanske för att man aldrig blir nöjd,
men det där tar ju ändå fan priset

i övrigt ser min helg ut såhär:









och så ska jag även


för att inte glömma

och röka lite.

jag sitter instängd i en betongklump och jag trivs med det.

I GOT BLISTERS ON MY FINGERS

om det ändå vore så väl.

nu ska jag ändra på mig
på tisdag ska jag flytta ut ur mig själv.

den fulaste ankungen som växte upp och blev en gam.

du är besviken?
och det river inom mig som om jag hade klunkat 97% alkohol

hur kan du annars förklara det faktum att jag och du inte överhuvudtaget känner varandra trots att jag har bott hos dig varannan helg i sjutton och ett halvt år.

Niccokick första gången på ett halvår
skrumpna leverne som ett läkande sår
glädjande utsikter och jag ser bra ut
jag har lärt mig att veta hut

det blir nog suddigt inatt igen
det är ju fredag, eller
friday, let's get wasted-day
kalas tjohej.

Klibbande tanke som vägrar försvinna
som de brukar försvinna, de brukar ånga upp
denna evinneliga tanke ska lämna tjärande sår efter sig
och jag får ont i huvudet.

så svårt att hålla sig till det man egentligen vet att man är
livet är så falskt och glättigt ändå
min enda riktiga tröst får vara
jag är åtminstone mig själv när jag är själv


du sara, du vet att du är och vi kommer att vara och du kommer alltid vara.
jag vet att du är arg på dig själv och det som känns fel vilket är allt med dig själv
men du vet sara du vet att du funkar vi kommer alltid att vara bra och du behöver inte ta åt dig
du behöver det inte du är redan bäst så bara sluta
bara fuck you och fan vad jag älskar dig