kalla fingrar
Balkongen är av cement, och den mjölkiga luften ger illution av att vara gjord av samma material.
När jag står här nu och långsamt utan fungerande känsloreflexer eller instinkter stirrar ut över detta daskiga landskap, ser jag framför mig hur vi tillsammans klättrar upp för ett berg. Kilmaniaro. Dina fingrar är blodiga och uppfläktade av den sträva stenen som inte uppskattar vår närvaro. Jag tänker tyst att det kan du gott ha, då dina fingrars tillstånd liknar det såriga tillstånd du har övergett och lämnat mig i. Ett psykist stadie.
Du klättrar klumpigt och nästan panikartat snabbt, du vill bort. Jag tror du vill bort från mig, men det kan även vara från dig själv du försöker undkomma. Dina ben arbetar, klättrar med brinnande iver och ger mig associationer till en mekaniskt tuggande mun. En mun hos en full människa som sitter i mörkret sliten och trött, med en svettig ostmacka i ena näven. Äter för ätandets skull. Tuggar och sväljer, tuggar och sväljer. Skrämmande och äcklig, den mänskliga faktorn har sakta men säkert dragits ut till intet. Till atomer som inte kan krama om varandra för att skapa materia.
Jag vill ryta till, skrika och fråga ut dig. Varför är du rädd för mig, vad är det med mig som äcklar dig så? Om du ändå hatar mig så kan du lika gärna ta slut på det hela och skjuta mig. Ta livet av mig. Trasa sönder min kropp så att blodet i denna töms som vid halalslaktning. Det är så du har behandlat mina känslor ända sedan vi först träffades, så du vet ju hur man gör.
Jag ruskar till huvudet för att mina tankar ska skingras. Jag är kvar i borås, på samma cementhårda balkong och stirrar ut över samma mjölkiga landskap. Du är inte här och, egentligen har du väl kanske aldrig varit det heller.
När jag står här nu och långsamt utan fungerande känsloreflexer eller instinkter stirrar ut över detta daskiga landskap, ser jag framför mig hur vi tillsammans klättrar upp för ett berg. Kilmaniaro. Dina fingrar är blodiga och uppfläktade av den sträva stenen som inte uppskattar vår närvaro. Jag tänker tyst att det kan du gott ha, då dina fingrars tillstånd liknar det såriga tillstånd du har övergett och lämnat mig i. Ett psykist stadie.
Du klättrar klumpigt och nästan panikartat snabbt, du vill bort. Jag tror du vill bort från mig, men det kan även vara från dig själv du försöker undkomma. Dina ben arbetar, klättrar med brinnande iver och ger mig associationer till en mekaniskt tuggande mun. En mun hos en full människa som sitter i mörkret sliten och trött, med en svettig ostmacka i ena näven. Äter för ätandets skull. Tuggar och sväljer, tuggar och sväljer. Skrämmande och äcklig, den mänskliga faktorn har sakta men säkert dragits ut till intet. Till atomer som inte kan krama om varandra för att skapa materia.
Jag vill ryta till, skrika och fråga ut dig. Varför är du rädd för mig, vad är det med mig som äcklar dig så? Om du ändå hatar mig så kan du lika gärna ta slut på det hela och skjuta mig. Ta livet av mig. Trasa sönder min kropp så att blodet i denna töms som vid halalslaktning. Det är så du har behandlat mina känslor ända sedan vi först träffades, så du vet ju hur man gör.
Jag ruskar till huvudet för att mina tankar ska skingras. Jag är kvar i borås, på samma cementhårda balkong och stirrar ut över samma mjölkiga landskap. Du är inte här och, egentligen har du väl kanske aldrig varit det heller.
Kommentarer
Postat av: b
Du kommaterar ihjäl texten. Typsnittet i det här bloggen är jobbig att läsa. Språket är stundvis för stramt för just en blogg, även om det inte är typiska blogginlägg som skrivs (se till exempel över dået i "Jag tänker tyst att det kan du gott ha, då dina fingrars tillstånd liknar det såriga tillstånd du har övergett och lämnat mig i.").
Trackback
