hur man sover i vaket stadium
himlen är öppen på dagen, på natten blir ändå allt lättare och svårare. känslorna förstärks, klumpen i magen, om den finns där, växer sig till oändlighet och i skräcken hittar jag min kompanjon och mitt alibi. jag konfronterar, diskuterar, är jag schizofren? nu när jag ändå är här, i tillståndet då möten inte är så svåra, skulle vilken fråga som helst, hur lätt som helst, få mig att bryta ihop, skrumpna till förmultnade resten och jag skulle kunna bli ett friskt lövträd, utan begränsningar eller alldeles för många årsringar.
allt är så skört, och jag skräms av förfall. ändå behandlar jag min kropp med inget annat än avskyvärt förakt, på alla sätt och några till. motsäger mina principer i mina handlingar, som ett trotsigt barn som vet att det är fel men ändå drar tjocka streck med feta vaxkritor över väggarna. någon dag ska jag dö, och vad händer sedan? jag vill inte, kan inte tro på gud, och tur är väl det för mig, för evig plågan och ett brinnande inferno ger mig ingen ro. reinkarnation får mig att spy, jag tvingas se människoförfall varje dag, och vill helst undvika ett mänsklighetens förfall, ett förfall som mot all tvivel väntar, lurpassar bakom hörnet.
jag läste en bok en gång, där döden beskrevs som drömlös sömn, och även om intet skrämmer mig precis lika mycket, om inte mer, än hades, så känner jag någon slags identifiering i tanken. kanske?¨
Jag vet inte om det är mina lungor som kliar, eller är det ångesten som fått för sig att klättra sig uppåt och sprida ut sig inom mig överhuvudtaget? Jag hoppas på det sistnämnda.
Kommentarer
Trackback
