skådarnärsynt
en promenad är ju alltid bara en promenad, ingen jävla parad. jag har bara förmågan att förstora och dramatisera, hitta på, överanalysera.
jag har i magen, en knytnäve, stor och spänd, valkig och grov. till färgen svart, ett hål, skulle den kunna misstas för. det är ingen hand, det är ett mentalt stadium, jag befinner mig där. det låter corny och så, men jag bor i min mage. lite till höger, ovan höften ungefär. det är där du ska slå. av anledning okänd brukar folk missa, de gissar slarvigt och slår mig överallt. det gör ont, och märken växer som utslag i psyket. lägg ner. nu vet ni, sikta rätt.
hej då idag, föralltid, nu är du borta igen. fast det är fel, vi har aldrig skilts åt, men dina vänner, ni är ju så lika allihopa, hinner jag vinka av ibland.
hej då, 12 september 2009. att jag är här är otroligt, jag hittar mig själv på en skolgård, nedtryckt i rabatten, tvingad äta jord. vaknar rått, öppnar ögonen och ser världen och livet, utan magiglitter eller anledning för självömkan. jag är inte längre en ful fet skitunge med ofullständiga tankar, jag har blivit mer, jag har blivit mindre.
hej då, fula feta sara, du äcklar mig när jag tänker, jag tycker inte synd om dig. det är viktigt, du kan inte tro att du är ok. som om vi kommar att träffas ändå, du är där, kvar. du valde vägen som inte gav, den som fångade dig till en evighet på en skolgård där skratten ekar som du förtjänar.
jag var smartare. jag sitter nu här, fördelaktigt given ett liv, med en bra grund. vissa sviktande faktorer, svulstar, vad fan du vill. men bara, bara jag inte är fet, ful. bara jag inte behöver äta jord.
hej då. ful och fet, dum och snål. du visste inte vart du bodde då, men om du hade vetat, kanske jag inte skulle föraktat dig som jag, utan att vilja, gör nu.
