hiskeligt

obehaget i bröstet växer sig större för varje dag, och jag tror alltid att nu är det värst, men så kommer nästa episod dagen efter och krashar mina inställningar, nollställer mitt förstånd och fräter bort det fina i vardagen, lämnar efter sig en infekterad omgivning och en paranoia som med krafttag håller mig fast helt och hållet där jag är, mitt uppe i mig själv i mitt egna hat och hjälplösheten darrar som asplöv i mig.

jag vill jag måste jag förtjänar konkreta exempel på hur jag hellre ska leva mitt liv än denna ogenomträngliga soppa av misär och själssmärta, darrande psyke och äcklet för jaget. jag kanske skapar det själv och har mig själv att skylla, ännu mer anledning för mig att hata mig själv, men jag vill ändå tro att det finns någon aspekt i mitt liv som gör mig melankolisk och tårögd, rökande som en skorsten och supande som en annalkande delirisk fyllegubbe som för längesedan har övergett sina barn, sin fru och sitt liv för det attribut som verkligen någonsin har kunnat ge någon slags inre frid.

om jag hatar är det inte så konstigt, alla hatar, men jag skäms över mitt hat och mina obehagliga depressioner där jag är i centrum och är den enda där, och beter mig som att hela världen roterade kring mig bara mig och att mitt liv på något sätt var speciellt vilket det inte är jag är bara en av dessa monotona livsformer på denna monotona planet som bara är en av alla monotona planeter i ett monotont universum som rymmer så oändligt många fler galaxer än vår egna monotona galax. ja spyr av svindeln, spottar och fräser, svär över intigheten i allting och gråter en svidande tår för alla de gånger som jag varje dag inser hur lite det tjänar till och hur lite man egentligen skulle kunna bry sig, för vad man än gör så kommer ingenting att ändra på intigheten, det värdelösa i varje andetag och varje steg framåt, varje slösad krona och varje klunk vin, varje cigg och alla de timmars sömn.

vi är odödliga i ett svavelluktande helvete med plåt och betong, asfalterade vägar som spricker och konstgjorda växter. Vi kan inte ta oss härifrån, så länge som vi lever är vi en odödlig, meningslös massa som andas för högljutt och i allmänhet äcklar varandra till den grava grad av förakt då hjärnan spricker upp i ett ironiskt psykotiskt leende och då sätter vi oss ner på en uteservering, trots att det är 20 minus ute, röker ett paket cigg och skrattar värdelösa slingor av monotoni, väser fram det genom en protesterande kropp som vet mycket bättre än en själv.

tänk att kunna gömma sig utanför sin odödlighet, att gömma sig där i intighetens extatiska nollpunkt. Gömma sig för allt som man så hårt försöker ta till sig här på torftiga jorden, gömma sig för sig själv.