ok
Jag önskar rationalitet, verklighet, en annan uppfattning över allt och särskilt mig själv. Allt närliggande är äckligt och kvalmigt, andfått och sömnlöst. Alkohol och fylla blandas ut med söndagar och kaffe och vänner men försvinner snabbt och lägger sig längst bak. En känsla av att jag borde komma ihåg men det är borta, stora stycken. Jag kräver att få veta vad som hände, jag vet att det var skit och att jag själv inte kan förfina det och att det är därför jag inte får veta, men jag vill hitta det och analysera sönder det, precis som jag gör med allt annat. Jag vill ta struptag på mitt innehåll, klämma och hota, slita håret av det och kasta det i backen, men det är utan räckhåll, lurpassar på mig bakom en jävla hinna av desillusion, och det enda jag känner igen mig i nu är kroppsäcklet, ursinnet och paranoian, passiviteten, latheten, det gaggiga äckliga jaget.
Mothårs klappar jag mig själv, örfilar upp mig själv och det är befogat. Jag är bra men jag är sämst och jag har förorenat och smutsat ner mig själv med föreställningar om varför hur och när var och vem och ibland finner jag en tröst i att känna mig ful, vidrig, ibland tar det stopp, jag orkar inte mer och apatiskt ligger jag där och stirrar ögonen torra på ett händelselöst tak där färgen säkert har börjat flagna. Men oftast infinner sig ingen tröst, och apatin blir ljuvlig när obehaget sätter in och krossar min skalle tusen gånger om. Känslan av att vara förpassad till det inferno jag själv byggt upp och mitt illamående över att som behöver göras och allt jag aldrig vill prova igen drar ner mig om och om igen. Allt känns värdelöst och fult och jag blir knäpp.
Mamma gråter för något jag gjorde eller inte gjorde jag vet inte jag försöker bry mig men det går inte och jag hör hur hon snörvlar och undviker hennes blick och jag förbannar henne tyst för att hon aldrig följer mitt exempel. Jag vill vråla till henne att gör som jag har fått lära mig av er och sluta gråt, ömkansvärda människor har ingenting att hämta hos mig, jo kanske, men i varje fall inte du. Jag gjorde ingenting, jag förolämpade dig inte, jag skrattade dig inte upp i ansiktet, jag satt tyst för mig själv och det var fel och nu gråter du för vad? För vad jag har blivit eller för vad jag borde blivit? Dina tårar är alltför egocentriska, de glöder i mig och bränner hål på min hud, men du fortsätter? Jag vill spy ut dem på dig, ge dig dem tillbaka, men det kommer jag aldrig göra, för din skull, för min skull. Jag bara låtsas som att jag varken hör eller ser dig, går in i apatin och väntar på att du ska gå och lägga dig så jag slipper känna mig känslokall. Om du vill få mig att känna mig skyldig så lyckas du inte, du bara bygger på det som kommer komma imorgon, i övermorgon, nästa vecka, någon närliggande dag, och det kommer vara eld i magen och is i ådrorna, svettningar och jävla åt helvete rädsla. Det kommer inte du veta om, för jag kommer inte inviga dig i den sidan av mig, för då skulle du börja gråta över det och då skulle all min självrespekt tillsammans med min respekt för dig att försvinna.
Kommentarer
Trackback
