hiskeligt

lite stabilitet i min person och mitt liv skulle vara att föredra, jag får äckelillamående över allt i min vardag och löser det tillstånd på förkastliga vis som aldrig skulle kunna förespråkas överhuvudtaget. Jag tröttnar på mina irriterande infall och ickeinfall, mina darrande frustningar och mina ständigt malande, mölande, molande tankar som aldrig stannar upp, SLUTA, fan. Jag vill aldrig i hela mitt liv igen tänka, säger jag nu snabbt, och vet att det inte är sant, men det är så det måste låta nu, jag vill bara avlägsna alla ord ur alla fibrer av min kropp, alla vanor skulle försvinna, hjärndöd åt mig, en koma där allt är svart som en sömn på luddiga plädar, där ögonen sakta glömmer sin funktion och snart förgås till dammtussar som sakta blåser över sandiga fält där solen gassar hårt och obarmhärtigt. min munhåla torkas ut till läderliknande ytorr som stelt och knastrande knäpper till vid böjning. sömn. till typ. nästa dimension.