hiskeligt

men varför skulle jag orka försöka att vara så sjukt jälva dum i huvudet? jag vet att det inte gör någon skillnad ändå och att jag mår asdåligt vad jag än gör och jag är orolig och får feberdrömmar som gör mig ännu sämre och jag tänker sjuttiotusen tankar i minuten och jag tror att snart är jag helt uttjänad, en gaggande dementsenil idiot med fragda i mungiporna som har glömt bort hur man ler och hur man skrattar på riktigt, ärligt. jag vill bara ligga kvar i min säng, dricka mig stupfull och röka tills tjäran i lungorna skvalpar för varje steg. men jag kan inte heller förstöra mig genom självdestruktivitet och jag hamnar i en jävla skärseld mellan jagorkarintebrymig och självbevarelsedrift. jag blir paranoid och ful och längtar efter nätter då jag är den enda som jag kan ta kontakt med och då jag i all ärlighet är den enda inom en liten radie som känner såpass stark självmedömkan att inte ens tårarna vill väta ner mina kinder och ögonen sticker till torrt och obehagligt.