hh
Magsår, ständig ångest och hjärnan kokar över i intensiva sessioner av självhat, själväckel. Spegelbild, du är min förbannelse, förföljer mig, ständigt lika outtrötterlig, ihärdig. I skuggan kan jag urskilja dina konturer, detta bleka, förvridna anlete och den obehagligt vitmosiga kroppen. Hur skulle jag kunna älska dig? Du är dödsfödd, redan från början, förskringnad och för evigt så obetydelsefull, noll.
Med tungan tryck mot gommen och nedslagen blick kan jag ändå förmå mig att sträcka ut mina oansenliga ryggkotor, rak i ryggen trots svineln och ilandet i magen. Jag vill aldrig mer möta en blick igen, alla dessa ögon bränner hål på min omsorgsfullt tragiska kokong av låtsad likgiltighet. Vad vill ni?
Snart är helg och fylla min signaturmelodi, oavsett vilken dag, och om något år eller två kommer mina lungor att förkolnas av de cigaretter jag inhalerar varannan minut, min lever att ruttna av alkoholen och psykofarmakan. Mitt förfall kommer att bli min räddning, ni kommer att slå ner era blickar redan ett tiotal meter framför mig i den intensiva ambitionen att undvika denna människas tragiska livsöde, och bara då, igen, jag jag bygga upp mitt hölje av krossad stolthet, och låtsas leva några dagar till.
Kommentarer
Trackback
