hiskeligt

ja tack, ett glas lycka. nej, inget socker, lite mjölk ja tack.

Somnar i vardagen på en säng som oftast är obäddad, jag vill sova länge men vaknar snart av oljud och förvridna tankar. I taket lyser lampan som är min jord i miniatyr, senare sätter jag mig på kökstolen med kaffet beskt och varmt som balsam i kroppen. Tidningen som är en lokaltidning med pinsamma rubriker ligger där på bordet, diskuterar och tar upp ointressanta liv och senare även obehagligt verkliga händelser som vill uppmärksamma och overksamma hela mig och hela oss. En klunk bränner till i svalget och jag får svidande svaveltårar i vänstra ögat. 

Jag blickar ut på den skummiga himlen färgad till likgiltighet och solen som glömts bort är envist frånvarande. Jag ser trädtoppar och hör distant trafikbrus i fjärran, jag ser även en liten prick, en flygfarkost. Jag tänkte mig förr att det där långt borta kanske tillhörde ett annat land, ett äventyr, och när man skulle köra till månen fick man vackert ta den vägen, riksväg 47. Numera vet jag att fjärran fortfarande är staden jag vet och känner, och att den enda vägen till månen är genom andras distinkta plirande blickar. Jag bli cynisk, lite bitter, ledsen men känner i vemodet en stark behaglighet. 

Igår var jag full, i förrgår var jag nykter med berusad och vek i huvudet, i hjärnan. Cigaretterna ligger i min väska, jag öppnar det illa behandlade paketer, tänder med en ful tändare och röken smakar som den bara kan göra på söndagar då hösten kryper sig inpå. På balkongen sitter jag sedan med min kopp, försöker tänka på bästa sätt och tror för mycket. En av mina fallenheter är just min lättlurade läggning, jag har påverkats av den innan, både aj och usch. I hörnet av min mage kränger oron till, beblandar sig med ångest som jag insupit från ögonblick föregående kväll. Fimpen kastar jag ilsket ut från balkongen, ned på parkeringen, vem vet, kanske på en regnstänkt bil. Kanske är den blå. Metallicblå, färgen som ger en hisnande uppenbarelse av att finnas på riktigt, men illusioner har lurat ögat förr. En timme passerar lätt, klockan styr mitt liv och jackan åker på, samt skor och sjal. Ut i vibrerande magnetiska fält och jag hör nöjt till någon powerdiscolåt av två bögar, på åttiotalet då alla var antingen snygga eller fula. Jag halkar, slirar, på ett brunförmultnat löv som ligger dött på marken. Jag blir lite rädd, men hämtar mig snabbt. Ingenting är farligt på riktigt.

I min bröstborg värker mina andningsorgan molande och sakta. Om jag fick välja skulle jag hellre haft mens.

Bussen är sen, och luften är kall och tyst, vinden som en fotbollssupporter. Mina tankar snubblar till då jag ser en ryggtavla, som en passande bit i ett pussel på 10 000 bitar. Jag blinkar rått och ser att jag har fel att den inte passade in på önskat sätt. 

Tråkig är kanske bra ibland. Jag vill vara rolig, impulsiv och explosiv, dynamisk. Jag vet inte vad jag är, vad man skulle kunna säga om mitt beteendemönster och mina svängande humörlägen. Jag känner att ansiktet har fastnat i likgiltighetens bittra mask, och magen gör sig påmind, kränger blygt till igen. När bussen når sin slutstation och vänder igen så tar jag tag i mitt liv. Försöker i vart fall.

det blir som det blir och det stannar vid vad det blir

huvudvärk som sura uppstötningar

jag brukar inte ha problem med turen genom stan på natten då jag är nykter. tvärtom har jag tidigare oftast njutit av den. att betrakta fulla glada och ledsna, helt galna människor, har gett mig en slags inbillad distans till mig själv.

som smycken är minnen

Det här med sömnen