hiskeligt

En mulen höstdag och regnet hänger i luften, den gråa luften och en bänk i en park i en mindre stad i ett mindre land. Jag sätter mig, drar jackan och halsduken närmre, ryser till och snörvlar. Blickar ut över en å som rinner genom parken. Gräsänderna skrattar och bråkar, guppar omkring på ytan som om de flöt runt i vakuum. De vänder sina bruna och grönglänsande huvuden mot mitt håll, betraktar mig med ledsna, sneda ögon. De vet allt jag vet, och jag vet ingenting längre. Allt har flutit ut i obefintlighet. Mina inre ryckningar, känslor jag tror mig känna, ger mig obehagliga tics. En sjuk rädsla för att vistas i större grupper .När jag tänker längre, en sekund bara, vidgar sig mina gränser och hur jag än sträcker mig och krafsar, kan jag inte få tag i något påtagligt och äkta. Hur ska jag veta att jag finns överhuvudtaget när jag inte hittar i mitt eget huvud? Uppenbarelser brukar inte berika min tillvaro särskilt ofta. Jag tänker mig ett framtida läge i ljust skimmer där mina händer inte längre är fnoskiga och där mina finnar i ansiktet och i själen är helt försvunna. På sin höjd ska jag hitta en pormask som jag enkelt kan klämma utan att lämna ens en tillskymmelse till märke. Men nu var det ett tag sedan jag verkligen insåg den reella sanningen om lycka. Innan hade jag förlitat mig på lyckan som de sagor min mamma läste för mig beskrev så utförligt. Lyckan som en dag skulle komma till mig och sedan aldrig avlägsna sig. Ett lycklig i alla sina dagar. Men för några år sedan var jag ute, strövade omkring i maklig takt och tänkte på allt och inget. Pang bom krasch insåg jag där och då att lycka i de flesta fall är en kort och intensiv impuls, som beroende på person och livssituation kommer olika ofta. Ett två sekunders lycka då och då. Sanningen och insikten slog mig hårt. Jag stod stilla i flera minuter. Min mun var torr och mina ögon torrare, och mina glasögon satt på sned. Efter den dagen, när jag nu blickar tillbaka till mina personer, har jag blivit bittrare och mer cynisk för varje dag som går. Förgiftad av vetskapen och den trista sanningen. Det trista sanna. Men jag är inte sämre än alla andra. Jag accepterar det trista, försöker klumpigt att åstadkomma en klackspark och rör mig vidare genom dagar som jag redan nästa vecka har glömt bort. Varför haka upp sig på meningslösheten när den ändå är så oundviklig och tung? Bättre sitta på en parkbänk och le mot barnen som går förbi, trots deras stora ögon som skräckslagna och fascinerade stirrar på mina kläder och min framtoning. Eller på min fläckiga själ som sakta sipprar ut genom mina porer som svart fuktig ånga. Jag hoppas på det förstnämnda. Mitt accepterande är en överlevnadsinstinkt och ett faktum i hög grad. Ett sätt för mig att kunna leva med den jag är. Flygiga små droppar rusar hit och dit förbi och på mig. En kort stund i det begynnade höstregnet och jag är täckt av en hinna isigt vatten. Jag ställer mig tungt upp. Som en gammal gumma tänker jag föraktfullt och jag grimaserar inför förödmjukelsen som jag känner. Förödmjukelsen jag skapar åt mig själv. Stegen skyndar jag på, och mina sulor glider framåt i leriga dypölar. Jag försöker räta på ryggen, dra ner axlarna och slappna av, men senorna och musklerna och köttet är upproriska och nekar mig ens det. Jag kommer in mot ett torg i en mindre stad och personerna skyndar förbi mig med paraplyerna som stora karnevalmasker för att dölja och gömma dem. Jag önskar att jag också hade haft ett paraply att gömma mig bakom. De personer jag möter som, precis som jag, är utan paraply stirrar framåt i den gråa luften och deras ögon är tunga. Jag blir rädd att de ska råka falla ur ögonhålorna, men kan inte göra annat än att själv hastigt titta bort. Idag är det tisdag, imorgon är det söndag, i övermorgon är det fredag och nästa år är det tisdag igen. Då har jag bestämt mig för att ta mig i kragen, sluta förakta och känna en kollektiv glädje tillsammans med alla de individer jag träffar och möter och låter mig beröras av. Nästa tisdag ska jag lagas och sedan är det dags för en besiktning som jag denna gång ska klara mig igenom utan några som helst reprimander.  Men det är då.