fredag

SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-SKOLK-

13 kr

Jag hatar att känna mig överdimensionerad, vilket jag alltförofta gör. allt förvrids till orealistik i mina ögon och dagen kryper sig in på mig som rädslor och jag tror mig inse en massa som senare bara verkar bisarrt och undeligt till och med för mig
ge mig ett liv, en livsstil och en säng så ska jag nog klara mig ändå

tråkigt eller?

saliv
jag fick hiv
när jag hånglade med siv

spräckt kondom
jag fick kondylom
av en kille med downs syndrom


mums.


trött

trettio hus bort
två daskiga plusgrader och den skabbiga snöfläck
vi går en promenad
och min bakgrund går att se ända från din balkong.

du
sågs vi inte i ett dimmigt borås förra året
eller var du någon annan då?

samtidigt

så av någon anledning skulle jag inte vilja kalla mig feg. okej. jag vågar inte åka balder, bara tanken skadar mig traumatiskt. okej. jag vågar inte bada i hav, maneterna är obehagligt närvarande och överallt. okej. ens ett litet kik i riktning mot tanken förhållande gör mig kallsvettig. okej. ett kilo upp i vikt ger mig dödsångest och sena nätter instängda i mig själv.
men trots dessa tecken på visad feghet, känner jag någonstans att jag har ett mod i alla fall. ett mod som kanske inte har kommit sig till känna än? ett mod som närsomhelst kommer att dyka upp som från ingenstans och ge min vardag en kant av i alla fall guldfärg.
eller, så kanske jag är precis så ynklig jag verkar, kanske är jag bara en människa trots allt?

Som du minns det

Minnen är svåra.
De flyter undan och gömmer sig i ett avlägset hörn av det medvetna, och om inte minnen finns från början skapar de sig själva, och du sitter där förvirrad i ett stickande duggregn och undrar varför du känner igen denna del av staden i detta ljus när du aldrig vart här förut.
En del minnen reducerar sig till det bättre, en slags överlevnadsinstinkt skulle jag tro. Även de vidrigaste, mest tårindrypande nattimmar av hulkning kan bli till helt okej stunder i ditt huvud.
Minnen av personer är som långa fula ärr på insidan av dig, alla de som svek dig på skolgården och alla de som skrattade obarmhärtigt. En barndom blir till en skärseld i ditt minne fast du kan inte för allt i världen komma ihåg det väsentligaste; om den var ett mellanstopp till himlen eller till helvetet.

RSS 2.0