hiskeligt

Glad, glad, låtsas som om du är glad, så att du är angenäm att umgås med, bli full och manisk och folk skrattar åt dig, både goda och besvärade skratt. Nej du blev för full, nu är du tragisk igen, herregud, ta dig samman, du är vuxen, ta vara på dig själv, och din magsäck kommer att spricka av spyorna, dina tänder kommer att ramla ut och fyfan vad vidrigt.

MISSTAG efter MISSTAG, missade läkarbesök, skolkade lektioner, MISSLYCKANS favoritikon. Tragiskt komiskt när du försöker, men MISSTAG efter MISSTAG, och du fortsätter ändå. Famlar vilt i fyllor och nyktra helveten, sårar, blir sårad, utnyttjar och blir utnyttjad.

när du somnar fom kvällen vore det väl hemskt fint om du bara hade fortsatt på den vägen, somnat somnat och sovit tills ett läkande lager av balsam lagt sig som det sista andetaget.

Btw, jag är den värsta sortens människa, långsökt och trög, lat som fan och jävligt sårad, men skyr inga medel när det kommer till mitt egna ynkliga bekräftelsebehov, sårar folk hit och dit och sedan, när det är gjort, kanske har lite dåligt samvete i ett par dagar, men det går ju snabbt över, och sedan är det endast synd om mig själv igen.

Ynkliga människovarelse, utan ambition men presterar ändå, och vad; nonsens, självömkande reflektioner precis som denna, hur och VARFÖR skulle det intressera folk? Och ändå envisas jag med att fläkta ut mina köttiga besvikelser här och där, och väntar med outgrundlig aptit på beröm och någon slags igenkännelse eller i alla fall ett ja, okej.

Jag vill helst inte återvända till staden där jag bodde, den är fin och så, men det är så liten, liten och rädd, och jag infekterar den och dess invånare med min blotta existens. Det finns för många såriga människor, inte alla skadade på grund av mig, långt ifrån, men tillräckligt för att självhatet sätter in och så börjas det om igen, i en evig ond cirkel av självömkan och den totala egocentriciteten.

Jag lyssnar på slagsmålsklubben, det är januarisnartfebruari, och detta känns så bekant. Men skon klämmer illa ändå, jag läntar tillbaka till tråkiga misärdagar i ångest med cigg, slemhosta, snus, vin, mat, spy, bli tjock ändå, och evinnerliga bussresor för att slippa stå ut med mig själv. Bussmongot. Vad är det att längta tillbaka till, kan jag snälla få lite perspektiv och någotsånär verklighetsuppfattning. Rimlighet i min person. Men vuxenlivet är en bummer, en besvikelse, och mot alla odds finner man sig i den bittra vardagen genom orimliga tankar.

Jag vill bli kär igen, sådär på riktigt, jag läste någonstans att forskare har kommit fram till att det tar "the avarage person" 17 månader att komma över sitt ex, så låt se, jag har alltså typ ett år kvar. Det är orättvist, ett år går fort när man ser på det från framtiden, men här och nu känns det som en oändligt lång tid. Men sådär fnisskär, irritera alla ensamma fanskap runtomkring en precis som alla fnisskära par irriterar skiter ur mig. SVARTSJUK. Men sedan, när man står där, kär och fragil, smakar inte kärleken så bra som man föreställt sig, särskilt inte om man är ett borderlinecp, emotionellt instabil och bara JÄTTEKONSTIG, förstör för en själv genom konstiga stämningar som från ingenstans tar överhand och krashar vem som helst, effektivt bryter ner till gödsel, äckligt jävla masksekret och vetefan. Synd bara att innanmätet är fullproppat av allt som förstör moder jord och så har man än en gång förstört för alla inblandade, alla habitanter på denna planet.

Nej TACK. Fan vilket värdelöst ballel om ingenting, hoppas inte någon läser det här, det vore ju närmast groteskt, att jag skulle ta så mycket tid från någon. Get a grip, get over yourself, Fuck off and die.